Jag har besökt västfrontens historiska lämningar av många skäl sedan min första improviserade nedstigning i Fort de Douaumont sommaren 1990.
På plats har jag vanligtvis dokumenterat lämningar och dess omgivningar – de flesta av mina följande resor har ju haft syftet att resultera i böcker, bilder och artiklar. Jag fotograferar, filmar, antecknar och skissar. Ibland gör jag frottage för att skapa exakta avbildningar av exempelvis ristningar. Ibland använder jag analog kamera med svartvit film, delvis för att få andra sorts bilder, men främst för att jag vill arbeta mer med platsen för att på så sätt vara närvarande, bli bekant med den och känna in dess atmosfär. För att skapa minnen och möten.
Lika viktigt som att dokumentera den historiska platsen så att säga arkivbeständigt, är nämligen att vara fysiskt och mentalt närvarande för att vara mottaglig för upplevelser och intryck som inte alltid kan sparas på SD-minneskort, Tri-X-film eller papper.
Genom att befinna sig i, gå, cykla och åka bil i omgivningarna får man spatiala eller rumsliga och kroppsliga minnen: en kulle är något helt annat om man går uppför backen än om man bara tittar på den eller läser om den. Eftersom landskapet på västfronten är i stort sett densamma idag som under kriget (vägarna och stigarna är desamma; byarna ligger i regel på samma platser och några av dem ser fortfarande likadana ut; fält och skogar följer ofta gamla ägogränser; höjder och vattendrag är exakt desamma etc.), så får man kunskap om krigets historia genom att bara vara på plats. Det är också i verkligheten som man upplever platsens lukter och dofter, det specifika landskapets väder och vind: kylan och frosten, solvärmen, regnet, dimman och blåsten. Det är på plats som man kan uppleva den lokala gyttjans konsistens. Det är naturligtvis också bara genom att vara på plats som man möter lokalbefolkningen och som man själv blir delaktig i platsens historia.
Jag har intresserat mig för första världskriget i snart 30 år. Vad är det jag framför allt minns från dessa snart 30 år med första världskriget? Ja, inte är det alla de stunder jag varit hemma i Sverige och läst eller alla timmar jag skrivit om kriget. Nej, det är resorna på västfronten som jag har flest och starkast minnen av.
På plats har jag vanligtvis dokumenterat lämningar och dess omgivningar – de flesta av mina följande resor har ju haft syftet att resultera i böcker, bilder och artiklar. Jag fotograferar, filmar, antecknar och skissar. Ibland gör jag frottage för att skapa exakta avbildningar av exempelvis ristningar. Ibland använder jag analog kamera med svartvit film, delvis för att få andra sorts bilder, men främst för att jag vill arbeta mer med platsen för att på så sätt vara närvarande, bli bekant med den och känna in dess atmosfär. För att skapa minnen och möten.
Självporträtt taget en regnig morgon på Hartmannsweilerkopf i Vogeserna.
Foto ©: Nils Fabiansson
Lika viktigt som att dokumentera den historiska platsen så att säga arkivbeständigt, är nämligen att vara fysiskt och mentalt närvarande för att vara mottaglig för upplevelser och intryck som inte alltid kan sparas på SD-minneskort, Tri-X-film eller papper.
Genom att befinna sig i, gå, cykla och åka bil i omgivningarna får man spatiala eller rumsliga och kroppsliga minnen: en kulle är något helt annat om man går uppför backen än om man bara tittar på den eller läser om den. Eftersom landskapet på västfronten är i stort sett densamma idag som under kriget (vägarna och stigarna är desamma; byarna ligger i regel på samma platser och några av dem ser fortfarande likadana ut; fält och skogar följer ofta gamla ägogränser; höjder och vattendrag är exakt desamma etc.), så får man kunskap om krigets historia genom att bara vara på plats. Det är också i verkligheten som man upplever platsens lukter och dofter, det specifika landskapets väder och vind: kylan och frosten, solvärmen, regnet, dimman och blåsten. Det är på plats som man kan uppleva den lokala gyttjans konsistens. Det är naturligtvis också bara genom att vara på plats som man möter lokalbefolkningen och som man själv blir delaktig i platsens historia.
Jag har intresserat mig för första världskriget i snart 30 år. Vad är det jag framför allt minns från dessa snart 30 år med första världskriget? Ja, inte är det alla de stunder jag varit hemma i Sverige och läst eller alla timmar jag skrivit om kriget. Nej, det är resorna på västfronten som jag har flest och starkast minnen av.
Självporträtt taget en frostig morgon på ruinerna av kyrkogården i Fey-en-Haye i Lorraine.
Foto ©: Nils Fabiansson
Nedkortad och helt reviderad text från Nordstedtsbloggen den 29 april 2014.