I senaste numret av Tidskriften Respons (nummer 4 2015) recenserar jag professor Klas-Göran Karlssons bok Urkatastrofen - Första världskrigets plats i den moderna historien. Det är en bok jag gärna skulle resonerat vidare om över ett par glas i sällskap med författaren och Fritz Fischer och Eric Hobsbawm (kanske några Pilsner Urquell på krogen Soldaten Švejk på Södermalm skulle vara passande i sammanhanget?).
Jag citerar delar från recensionen som framför allt berör själva första världskriget:
[uppdatering, maj 2016: Recensionen i sin helhet (förutom bild) ligger nu ute på Respons hemsida]
Klas-Göran Karlsson
Urkatastrofen – Första världskrigets plats i den moderna historien
FÖRSTA VÄRLDSKRIGET SOM TOTALITARISMENS URMODER
Recensent Nils Fabiansson
FÖRFATTARENS SÄTT ATT härleda 1900-talets och dagens katastrofer till första världskriget är kunnigt och historievetenskapligt välgrundat. Men han accepterar alltför beredvilligt den etablerade berättelsen om kriget, som i hög grad var den europeiska över- och medelklassens syn på historien.
--
DEN 28 JUNI förra sommaren deltog jag i en panel i Kulturradion Special, ”Skotten i Sarajevo 100 år senare”. När programledaren frågade oss vad vi ansåg om första världskriget som ”alla katastrofers urmoder” eller ”urkatastrofen”, påpekade jag att även första världskriget hade ett ursprung, exempelvis Napoleonkrigen, vilka inte heller hände av en slump. I stället föreslog jag Marx och Engels idéer om historiens urkatastrof: neolitikum, alltså bondestenåldern, som gjorde slut på vad de menade var det klasslösa samhället, urkommunismen, och därmed lade grunden till människans alla framtida konflikter. Programledaren lämnade mitt förslag utan vidare kommentar. Själva programidén, förstod jag snart, var att vi tillsammans i studion lite småputtrigt skulle vara eniga på denna högtidliga minnesdag om att kriget var en urkatastrof och att vi skulle dra pacifistiska lärdomar av det och det går ju inte om man krånglar till det på det sättet.
Ett halvår senare publicerades professor Klas-Göran Karlssons bok Urkatastrofen – Första världskrigets plats i den moderna historien. Liksom programledaren i radio är inte Karlsson intresserad av att ifrågasätta föreställningen om första världskriget som en urkatastrof, tvärtom. Han har tidigare skrivit mycket om Östeuropas 1900-talshistoria, om folkmorden i Europa och inte minst om det armeniska folkmordet i Osmanska riket. Det gör han nu också. Urkatastrofen ger en initierad beskrivning av det som hände med de central-, syd- och östeuropeiska samhällena och i Mellanöstern under, efter och på grund av kriget. På närmare 300 välskrivna sidor indelade i 33 korta tematiska kapitel gör författaren en utförlig genomgång av den turbulenta och i många fall mycket brutala politiska och ideologiska utvecklingen under mellankrigstiden i de områden som splittrades upp i slutskedet av det första världskriget och i samband med Wilsons 14 punkter och fredsavtalen, alltså de tidigare kejsardömena Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern samt det Osmanska riket.
[…]
JAG IFRÅGASÄTTER INTE Karlssons redogörelser för mellankrigstidens krigskorporativistiska och statssocialistiska samhällsutveckling. Däremot måste jag nämna några av de synpunkter jag har på hur historien om första världskriget återberättas och används i Urkatastrofen.
Mellankrigstidens européer, alltså de som grävde upp de stupade för att begrava om dem i nya gigantiska gravmonument i olika skepnader, ansåg att deras krig var det största, och inte nog med det, de ansåg även att det var den värsta av alla katastrofer. I deras perspektiv var det naturligtvis så, men nu 100 år senare behöver vi inte nödvändigtvis fortsätta att se saken med deras ögon. Om vi är oförsiktiga är det stor risk att vi låter den europeiska över- och medelklassens dominerande skildring av sitt eget trauma överskugga exempelvis de europeiska erövringskrigen i Afrika och Asien fram till 1914, vilkas katastrofala globala konsekvenser fram till i dag är fullkomligt oöverblickbara – för inte kan man väl på riktigt tala om tiden före 1914 som ”fred”? Det förra sekelskiftets västerlänningar ansåg kanske inte att deras krig utan mellanstatliga krigsförklaringar mot indianer, afrikaner och vietnameser var krig. Men vi har i dag möjlighet att välja gårdagens eller nutidens perspektiv.
[…]
Det finns skäl att återkomma till den dominerande berättelsen om det stora kriget. Av erfarenhet från framträdanden som jag haft sedan min bok Historien om västfronten kom ut vet jag att folk blir både besvikna och provocerade av att få höra att det stupade minst fem gånger fler soldater på det andra världskrigets östfront än på det första världskrigets västfront (Förintelsen och övriga civila oräknade). Man tror mig inte heller när jag förklarar att den omtalade så kallade julfreden 1914 i själva verket bara var en av krigets alla informella vapenvilor och att det under krigets drygt fyra år egentligen var mer av närmast permanent vapenvila än strid längs västfrontens 80 mil. Varför är ett så trivialt militärt faktum provocerande? Jag påstår ju inte att människor inte dog under kriget, inte ens att färre dog än vad som beräknats, bara att de inte dog överallt hela tiden – det var ett ganska normalt krig även på det sättet. Svaret är nog att första världskriget sedan 1920-talet har använts som ett skräckkabinett, alltså som i det tidigare nämnda radioprogrammet. Karlsson har ingen pacifistisk agenda, men precis som så många andra använder han just julfreden 1914 för att markera hur hemskt det var annars på västfronten. Men julfreden 1914 är framför allt en klassisk brittisk julsaga, etablerad som sådan i pressen redan i januari 1915, och därefter åtskilliga gånger okritiskt återberättad, senast i varuhuskedjan Sainsbury’s tv-reklam julen 2014 med slogan ”Christmas is for sharing”.
TIDEN FÖRE AUGUSTI 1914 brukar med samma kontrasthöjande retorik beskrivas som en belle époque, ”en guldålder” som Karlsson skriver. Är det inte åter igen medelklassens erfarenheter av mellankrigskrisen som återberättas här, alltså den bildade och välartikulerade medelklass som skrev den sorts krigets historia som vi än i dag är så omåttligt förtjusta i att läsa? När belle époque förs på tal faller i stället mina tankar på en massgrav med 21 franska soldater och officerare som stupat vid St.-Rémy-la-Calonne i Lorraine den 22 september 1914. Massgraven grävdes ut av arkeologer 1991. Man kunde konstatera att officerarna i graven var en decimeter längre än manskapet. Soldaternas ryggar och tänder var dåliga, trots att de bara var i 25–30-årsåldern när de stupade, medan officerarnas tandhälsa och ryggar var i gott skick. För vilka var det en belle époque? Jag tänker också på de hundratals svenskar som deltog och i flera fall stupade i kriget i den amerikanska armén. Minst 22 som registrerades för tjänst i amerikanska armén 1917–1918 var unga män som hade emigrerat från Vrigstad socken, där jag själv är uppvuxen. De torplämningar som finns kvar efter deras barndomshem i den småländska skogen är inga lämningar av en belle époque.
[…]
* I recensionen nämner jag radioprogrammet "Skotten i Sarajevo 100 år senare" (Kulturradion Special), som sändes den 28 juni 2014 i Sveriges Radio P1 (programledare var Gunnar Bolin, i panelen satt förutom jag själv även idéhistorikern Rebecka Lettevall, historikern Lina Sturfelt, författaren Ola Larsmo och journalisten Bengt Lindroth). Se länk till programmet nedan:
Apropå första världskriget som katastrof deltog jag i ett seminarium på Bokmässan hösten 2014 som hette just "Första världskriget – katastrof eller katalysator?", och som arrangerades av Historisk tidskrift tillsammans med Riksbankens Jubileumsfond och Utrikespolitiska Institutet. Övriga i panelen var Lina Sturfelt, historiker och lektor i mänskliga rättigheter vid Lunds universitet, författare till avhandlingen Eldens återsken: Första världskriget i svensk föreställningsvärld; Gunnar Åselius, professor i historia, särskilt militärhistoria vid Försvarshögskolan, och Sofi Qvarnström, litteraturvetare och biträdande lektor i retorik vid Lunds universitet, som också har skrivit en avhandling om första världskriget, Motståndets berättelser: Elin Wägner, Anna Lenah Elgström, Marika Stiernstedt och första världskriget. Samtalsledare var Anna Wieslander, ställföreträdande direktör och informationschef för Utrikespolitiska institutet. Seminariet finns publicerat i Historisk tidskrift 2015:1 (texten är utlagd som pdf på tidskriften hemsida) och man kan även lyssna på bokmässans inspelning av seminariet här (mp3, 45 MB).
* Bilden (ovan), från den arkeologiska utgrävningen vid St.-Rémy-la-Calonne, som illustrerar recensionen i Tidskriften Respons, kommer från Frédéric Adam, Alain-Fournier et ses compagnons d'arme: Une archéologie de la Grande-Guerre, la dernière journée (2006). För en presentation av slagfältsarkeologi på västfronten, se Nils Fabiansson, "Första världskrigets historia blir arkeologi när den siste veteranen är död", Historisk tidskrift 2009:4.
* Apropå belle époque och svenska torpare i första världskriget, se mitt tidigare blog-inlägg om utvandraren Erik Malcus Andersson från torpet Lunkebo i Vrigstad socken, som blev registrerad för tjänst i amerikanska armén 1917.
* Apropå vapenvilor och julfreden 1914, se mitt tidigare blog-inlägg om Julfreden på västfronten 1914 - en julsaga skapad redan 1915.
* Redaktionen på Tidskriften Respons strök mina sidhänvisningar till Urkatastrofen i recensionen. Här är de:
Tidskriften Respons, s. 52:
”Med sin blandning av militärt och civilt tänkande kom kriget på ett genomgripande sätt att förändra människors syn på rätt och fel, på gott och ont, kanske främst genom att göra det enkelt att hylla principen att ändamålet, att vinna kriget, helgar alla medel.” (Urkatastrofen, s. 164)
Tidskriften Respons, s. 53:
”den sekellånga konfliktutvecklingen lär oss att se segheten och styrkan i motsättningarna” (Urkatastrofen, s. 271)
”vilket uppenbart i enlighet med den liberala grundföreställningen kan öka samförstånd och fred” (Urkatastrofen, s. 271)
Han nämner inte uttryckligen Facebook, men skriver att "massmedier med stor räckvidd", som ökar kontakterna över gränserna, ”kan också underblåsa fiendskaper och farliga myter i processer som är svåra att kontrollera” (Urkatastrofen, s. 273)
de är ”arvet efter det ryska tsardömet i Östeuropa och hela Kaukasusområdet och efter det osmanska väldet på Balkan och i Mellanöstern” (Urkatastrofen, s. 272)
för inte kan man väl på riktigt tala om tiden före 1914 som "fred"? (Urkatastrofen, s. 50, 53)
om man verkligen bör tala om de två världskrigen med bland annat närmare 20 miljoner döda kineser som ett 30-årigt europeiskt krig? (Urkatastrofen, s. 22, 30, 185–186, 209, 222, 231)
Tidskriften Respons, s. 54:
Och bör man verkligen driva resonemanget att första och andra världskrigets allianser var i stort sett desamma... (Urkatastrofen, s. 22, 67)
använder han just julfreden 1914 för att markera hur hemskt det var annars på västfronten (Urkatastrofen, s. 32)
Tiden före augusti 1914 brukar med samma kontrasthöjande retorik beskrivas som en belle époque, ”en guldålder” som Karlsson skriver (Urkatastrofen, s. 54)