De informella vapenvilor som har blivit kända som julfreden på västfronten 1914 är en av första världskrigets mest omtalade enskilda händelser (se t ex SvD, DN och Sveriges Radio under julen 2014). Julfreden 1914 blev en julsaga genom den brittiska pressen redan i januari 1915.
Jag citerar mig själv från sidan 208 i Historien om västfronten: I spåren av första världskriget:
Stort nummer har gjorts av vapenvilan som uppstod på flera platser längs fronten julen 1914. Den har setts som motsatsen till resten av kriget, då man stred hela tiden, och som någon sorts human ljuspunkt i allt det hemska och en påminnelse om att människorna egentligen vill varandra väl trots allt. Det bygger på ett missförstånd. Vapenvilor var faktiskt mer regel än undantag. Skillnaden mot julen 1914 var att de övriga vapenvilorna inte var officiella. I stället talades om tysta sektorer och liknande. Långa sträckor av västfronten låg praktiskt taget vilande under större delen av kriget. De informella vapenvilorna möjliggjorde ironiskt nog och var en förutsättning både för den tyska strategiska defensiven på västfronten och för den franska offensivstrategin. Genom att låta stora delar av fronten vara glest besatta och/eller bemannade med reservister, kunde de tyska och franska arméerna samla styrkor till offensiver på annat håll. Den brittiska ledningen menade däremot, att genom ständigt tryck längs hela västfronten skulle fiendens styrkor låsas fast där – även om det per automatik medförde att även de egna styrkorna blev fastlåsta. Många brittiska förband var därför mycket aktiva med skyttegravsräder och minkrig. Men inte alla. Även brittiska trupper underlät att hålla tryck mot tyskarna. Den oskrivna regeln löd, på båda sidor, från främsta skyttegraven till de bakre artilleriställningarna: om ni inte skjuter på oss, skjuter vi inte på er, men skjuter ni på oss, så besvarar vi elden många gånger om. Soldaterna och även deras officerare visade därför i normalfallet mycket måttlig offensivanda. Detta visste naturligtvis ledningen hos både tyskar, britter och fransmän, och beordrade därför – när det ansågs påkallat – aktivitet med patruller, större räder, krypskytte, minkrig, kulsprute-, granatkastar- och artillerield. Framme vid fronten löstes problemet då genom att man exempelvis sköt mot varandra under vissa i tysthet överenskomna tidpunkter och mot platser där man visste att ingen befann sig. Sällan behövdes skriftlig eller muntlig information – för de erfarna soldaterna, som legat vid ett lugnt avsnitt en längre tid, var det ingen tvekan om vilken eld som var syftad som aggression och vilken beskjutning som var så att säga fredlig. Noyonutbuktningen, exempelvis, var en stilla front under hela 1915 och 1916. Här stod längs omkring femton mil över huvud taget inga strider av betydelse mellan senhösten 1914 och våren 1917, då tyskarna oväntat lämnade sina ställningar, alltså under drygt två år. [etc etc …]Jag kommer att hålla föredrag om västfrontens informella vapenvilor på Länsmuseet Gävleborg den 11 januari 2015 och på Flygvapenmuseum den 11 februari 2015.