Recension i Dagens Nyheter den 29 juli 2014:
En krigsnörds inventering. Nils Fabiansson utmanar vårt slentriantänkande om kriget i sin originella och ohyggligt ambitiösa bok ”Historien om västfronten”. Men Jan Eklund blir inte alltid lika upphetsad av rostiga hjälmar som författaren.
Det börjar med ett brev av Selma Lagerlöf till Sophie Elkan i maj 1915. Vännerna diskuterar det pågående kriget:
”Jag blev inte så upprörd över stinkbomberna. Soldater äro ju ute efter att slåss och döda. Är det värre att förgiftas av dålig lukt än att bli söndersplittrad av en granat? Det förstår jag inte. Jag tycker det gamla sättet nästan är värre.”
Kommentaren syftar på världsnyheten att tyskarna för första gången använt klorgas vid striderna i Ypern. Och den ligger ju chockerande långt ifrån efterkrigstidens syn på kemiska stridsmedel.
Jag ser förblindade soldater irra runt på slagfältet, bandagerade stackare med rinnande ögon och fasansfull hosta, hela plutoner som kvävs till döds.
Det första industriella kriget. Moderna vapen från laboratorierna. Den meningslösa masslakten vid västfronten.
Men det beror som sagt på hur man ser det. En försvinnande liten del av soldaterna som dödades under första världskriget dog av gas. Kanske mindre än en procent, om vi nu ska räkna, det blir alldeles för många ändå.
Nils Fabiansson påminner om det i en originell och ohyggligt ambitiös bok med den konventionella titeln ”Historien om västfronten”. Han utmanar vår tids slentriantänkande om kriget, vill förstå hur det uppfattades då, tränga bakom klichéerna.
Framför allt har han rest längs den dåtida fronten från Flandern till Elsass, de cirka åttio milen mellan Nordsjön och Schweiz. Han skriver om de legendariska slagfälten vid Ypern, Somme, Marne och Verdun. Om de stora minnesmärkena och krigskyrkogårdarna. Men han letar också efter spår av kriget i sömniga landsortshålor som för länge sedan fallit i glömska.
Fabiansson är redaktör på Historisk tidskrift och har tidigare skrivit en bok på tyska om Ernst Jünger. Även den späckad av miljöskildringar från frontavsnitt som Jünger skildrar i boken ”I stålstormen”, den som börjar med de berömda orden: ”Kriget hade fyllt oss som ett rus. I ett regn av blommor hade vi dragit ut, i en drucken stämning av rosor och blod.”
Den tyska vinkeln blev alltmer tabu, inte minst efter andra världskriget. I dag är det britternas syn på kriget som präglar vår uppfattning av historien.
När allt pågick var det förstås annorlunda. Sven Hedin skrev propagandaböcker från fronten och hyllade den tyska civilisationen. De svenska kontakterna med England var svaga. Många författare och intellektuella slöt däremot upp på den franska sidan, som Marika Stiernstedt. Och även Elin Wägner reste runt i Europa, men hon agiterade snarare för fred och internationell rätt. Nils Fabiansson skriver fint om den svenska saken.
Man kan ju tro att det finns många studier om första världskriget; det stämmer inte. Fabiansson lyfter fram Jolos och Peter Englunds böcker plus Lina Sturfelts mindre kända avhandling ”Eldens återsken” (2008).
”Historien om västfronten” utgår inte i första hand från arkivstudier. Inte heller från den rika skörden av brev och dagböcker och dåtida minnen. Det är platserna, geografin, lämningarna i landskapet och resan längs fronten som gör Fabianssons bok ovanlig.
Likt en arkeolog gräver han fram föremål och berättelser, skriver fängslande om livet i skyttegravarna, hur krigets maskineri tog över landskapet och förvandlade stilla bygder till rykande infernon fulla av skrot och lik. Platserna, tycks Fabiansson mena, kan få oss att se och erfara historien på ett annat sätt än skriftliga källor.
Visst, till en viss punkt. Problemet med Fabianssons bok är bara att det blir för mycket. Delar man inte författarens upphetsning över ännu en rostig hjälm och raserad grav blir det förbannat monoton läsning. Resultatet är snarare ett dokument än en levande bok, en besatt krigsnörds inventering som inte slår igenom den skeptiska läsarens pansar.
För det krävs ett mer sofistikerat berättande, ett spårljus i natten som lyser upp det som gömts i mörkret.
Men den här boken kanske inte är tänkt att läsas från pärm till pärm? Den är dessutom rikt illustrerad med författarens landskapsfotografier, kartor, brev och tidstypiska detaljbilder. En tung och värdig pjäs till hundraårsminnet av krigsutbrottet.
Jag har sett många svartvita foton från kriget som inte längre säger någonting. Men jag stirrar länge på ett arkivfynd från Imperial War Museum i London; en skissartad karta över ett slagfält i Somme från början av 20-talet då det fortfarande gjordes stora liksökningar.
Det är ett detaljerat rutsystem i svartvitt i starkt förminskad skala där antalet återfunna brittiska lik markerats med blå penna och kyrkogårdar markerats med röd. Jag lovar att den kartan skänker kalla kårar när man väl inser vad det är man tittar på.
Mest minnesvärd är Fabianssons skildring från det tysk-franska kriget, känt från Erich Maria Remarques klassiker ”På västfronten intet nytt” och Stanley Kubricks tidiga film ”Ärans väg”.
De desperata striderna i Champagne 1915 har hamnat i skuggan av andra fronter. Här får man verkligen en känsla för hur nära tyskarna stod Paris och vilket mentalt tryck det skapade. Och hur svävande gränsen var för de handlingar som eftervärlden skulle betrakta som heroism, feghet eller förräderi.
Jan Eklund