16 augusti 2016

Professor Gunnar Åselius rekommenderar knuttar som åker till västfronten att läsa 'Historien om Västfronten'

Lite kul i senaste numret av MC-Folket (6.16): 

"Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan, rekommenderar knuttar som åker till Västfronten att läsa 'Historien om Västfronten - i spåren av första världskriget' av Nils Fabiansson." 

Tipset finns att läsa i artikeln "Dags att åka ut i Europa" som handlar just om utflyktsmål längs västfronten för motorcyklister.


12 april 2016

Löjtnant Achates von Platen från Skåne, stupad i Belgien den 19 augusti 1914

En läsare, Stefan Bengtsson i Skåne, berättade att han, när han läste min bok Historien om västfronten, kom ihåg att han för några år sedan av en händelse hade sett en notering i Källstorps Död- och begravningsbok om en svensk adelsman som stupat på västfronten väldigt tidigt i kriget:


Prästen har skrivit att löjtnant Achates Karl August von Platen, Jordberga (född 24 juni 1885), är "Skjuten i krig" den 19 augusti 1914 vid "Rillaer i Belgien" "enl intyg af Freiherrn v. Malzahn, Oberstleutnant å Regimentkommandeur, 8/10 14" (Riksarkivet, Död- och begravningsbok, Källstorp CI:6, 1895-1921).

Adelskalendern kan man läsa att Achates Carl August von Platen föddes 1885 på godset Slättåkra och att han tog studenten i Lund 1906 och blev officersvolontär vid Kronprinsens husarregemente samma år (där en annan von Platen var regementschef). Han tog sedan avsked ur svenska armén 1907 och blev officersaspirant vid 12:e preussiska dragonregementet "von Arnim" året därpå och blev sedan löjtnant.

Achates von Platens bror Curt Otto Bogislaus von Platen, född 1895, blev officersaspirant vid samma regemente år 1915, alltså efter broderns död. Han deltog i världskriget från och med den 8 mars 1916. Han blev löjtnant samma år. Han blev kommenderad till grenadjärregementet nr 9 i mars 1918, och blev sedan i maj kompanichef vid reservinfanteriregementet nr 399. Curt Otto Bogislaus von Platen blev sårad två gånger under kriget och erhöll järnkorset av första klass. Efter kriget flyttade han till Kanada och dog i Winnipeg år 1977.

Löjtnant Achates Carl August von Platen stupade den 19 augusti 1914 vid Rellear i Belgien, vilket är en liten by öster om Aarschot, nordöst om Bryssel. Hans grav har flyttats flera gånger men han vilar nu nu på den tyska krigskyrkogården Lommel i norra Belgien (kvarter 31, grav 387).

Foto: anonym

22 februari 2016

Karl Bechtels soldatbok från första världskriget

En läsare skickade mig några bilder från en tysk soldatbok från första världskriget, som han hade fått tag på:


Läsaren är historielärare och vill använda soldatboken för att ge eleverna möjlighet att komma närmare de faktiska människorna som deltog i kriget, de skall inte bara lära sig om kriget som en historisk händelse med konsekvenser för oss idag.

Bra idé, tycker jag! I soldatboken, som jag fått se, sammanfattas nämligen med mycket korta noteringar en enskild tysk soldats öden från början av kriget till efterkrigskrisen. Jag har nedan försökt översätta och redovisa dess innehåll utifrån de sidor jag har fått ta del av:

Soldatboken är, om jag tyder handstilen korrekt, utställd på musketör Raoul Bechtel år 1915. Vid inskrivningen står han som ersättningsrekryt, boende i Hiltrop (vid Bochum). Han är 168 cm lång och hans stamrullenummer vid det 56:e reservinfanteriregimentet (Reserve-Infanterie-Regiment Nr. 56, med garnisonsort i Friedrichsfeld i Westfalen, dvs. i Ruhrområdet), där han hamnade, var 1233.

Därefter skickades han till västfronten som del av 1:a kompaniet i en ersättningsbataljon, där han från och med den 25 augusti 1915 kom att tillhöra det 5:e kompaniet i den 2:a bataljonen. Det 56:e reservinfanteriregimentet var då en del av den 121:a divisionen i den tyska kejserliga armén (d.v.s. Preussen).

Enligt ett löst dokument (med bataljonstabens stämpel etc) inuti löneboken tjänstgjorde han vid "Priesterwald", alltså Bois le Prêtre väster om Pont-à-Mousson i Lorraine mellan den 22 aug 1915 och den 29 feb 1916 (där var för övrigt Ernst Jünger befann sig sommaren 1917, vilket jag skriver om i Das Begleitbuch zu Ernst Jünger In Stahlgewittern). Mellan den 9 mars och den 19 april 1916 deltog han i slaget vid Verdun - det noteras särskilt att hans förband deltog vid stormningen av Fort de Vaux den 31 mars. Från den 7 maj 1916 till den 24 juni 1916 befann han sig vid Péronne i Somme, och från den 24 juni 1916 till den 1 juli 1916 står det att han deltog i slaget vid Somme (om hans förband var kvar vid Péronne under slaget så var det franska styrkor hans förband mötte). Sedan den 1 juli 1916 (alltså dagen då det brittiska och franska infanteriet gick till anfall) är han saknad vid Somme. Så långt noteringarna i det lösa pappret.

I de följande noteringarna i själva löneboken, alltså av de sidor som jag har tagit del av, står att han den 25 februari 1920 återvänt från krigsfångenskap, det vill säga efter nästan fyra år (förmodligen då fransk krigsfångenskap). Dessa sista anteckningar är stämplade av både 56:e reservinfanteriregimentet och Infanterie-Regiment Vogel von Falkenstein (7. Westfälisches) Nr. 56, ett regemente med garnisonsort Wesel, fem km från Friedrichsfeld.

På den sista sidan redovisas summan han mottagit från de sociala myndigheterna i Bochum (odaterat), närmare bestämt ℳ 184,80 (guldmark) - i början av den tyska hyperinflationen.

När jag lade upp detta inlägg på min Facebooksida blev jag kontaktad av en annan läsare, Staffan Olsson: Han hade tillgång till Röda korsets arkiv och hade hittat Karl Bechtel där. Som jag misstänkte, var det i fransk krigsfångenskap han hade hamnat ("P") , man även läsa att Karl Bechtel föddes den 6 juli 1895. Staffan Olsson såg för övrigt i Röda korsets register att en Paul Bechtel vid samma regemente blev tillfångatagen vid det nämnda anfallet Vaux. Han var född samma år som Karl, så förmodligen – tror jag – var det en kusin. Se nedan, notera att Röda korset kontaktade hans familj den 28 september 1916:


16 februari 2016

"Verdun var helvetet på jorden" - Nils Fabiansson i Vetenskapsradion Historia

"Verdun var helvetet på jorden" - Nils Fabiansson medverkar i Vetenskapsradion Historia P1 den 17 februari 2016:


Från Sveriges Radios hemsida, Vetenskapsradion Historia:
Det har gått 100 år sedan slaget vid Verdun, första världskrigets mest fruktansvärda drabbning, ett helvete på jorden. 
För 100 år sedan inleddes slaget vid Verdun. 300 dagar av blodigt bombardemang skulle resultera i 100000-tals dödsfall och skapa bilden av Verdun som första världskrigets värsta slag. Nils Fabiansson, författare till boken Historien om Västfronten, berättar om slagets betydelse för kriget, och för vår förståelse av det idag. 
Dessutom uppmärksammas slavupproret på skeppet Meermin för 250 år sedan […]  
Programledare är Tobias Svanelid. 
Sänds onsdag 17 februari 2016 kl. 14.30 




8 februari 2016

14 januari 2016

I radiostudion - Vetenskapsradion Historia


Med journalisten Tobias Svanelid (till vänster) i Vetenskapsradion Historias studio inför ett inslag som kommer att sändas i slutet av februari 2016 – ni kan nog gissa vad det kommer att handla om.

Sommaren 2014 (med repris vid nyår 2014/15) sändes programserien "Vetenskapsradion Historia reser längs Västfronten" - lyssna nedan: 
Vetenskapsradion Historia reser längs Västfronten, program 1: Skyttegravskriget i bergen 
Vetenskapsradion Historia reser längs Västfronten, program 2: Gravar och skrot - världskrigets minnen   
Vetenskapsradion Historia reser längs Västfronten, program 3: Marneslaget - där kriget vände  


16 november 2015

En bok, en författare: "Historien om västfronten", sänds i repris i SVT Kunskapskanalen den 9 december 2015


En bok, en författare: Historien om västfronten, från 2014, sänds i repris i SVT Kunskapskanalen den 9 december 2015 kl. 13.30 och 23.40.
"Författarsamtal. Historien om västfronten. Nils Fabiansson kan västfronten på sina fem fingrar. I den okonventionella "Historien om västfronten" skildrar han striderna i skyttegravarna, livet bakom fronten och det följande samhällstraumat med utgångspunkt från de platser där historien verkligen ägt rum. Intervjuare: John Chrispinsson. Från UR." 
"Sommaren 2014 är det 100 år sedan första världskriget bröt ut. I "Historien om västfronten" tar Nils Fabiansson sin utgångspunkt i de platser där historien faktiskt ägt rum och skildrar striderna i skyttegravarna, livet bakom frontlinjen och traumat som följde. Med kamera och anteckningsblock har han under många år dokumenterat spåren av kriget längs hela västfronten. Nils Fabiansson intervjuas av John Chrispinsson."



3 november 2015

MÅ GUD STRAFFA VÄRLDSBRANDSSTIFTAREN 1914 – ?

I byn Stosswihr i den öst-västliga dalgången mellan Schluchtpasset (Col de la Schlucht) i Vogeserna och staden Colmar i Rhendalen finns en dryg halvmeter hög sten med en märklig ristning på tyska, som inte många har lagt märke till:

"Gott strafe die Weltbrandstifter 1914 – ?" 
alltså 
Må Gud straffa världsbrandsstiftaren 1914 – ?

Foto ©: Nils Fabiansson 
(ursäkta smaklösa gif-animationen, men utan att fylla i texten på samma sätt som man gör i verkligheten på svenska häll- och runristningar så kan den vara svår att läsa)

Stenen är inmurad i gathörnet vid hus 39 längs den gamla huvudgatan Grand rue genom byn. Idag står ett dussin trädgårdstomtar och andra porslinsfigurer på trädgården, men år 1914 var Stosswihr en by i tyska Elsass (som efter kriget blev franska Alsace), där fronten kom att ligga under fyra år.

Sommaren 1914 ockuperades Stosswihr, eller Stoßweier, som byn hette då, av franska styrkor efter de franska anfallen över Vogesernas bergspass och in i tyska Elsass och mot Rhen. Efter ett tyskt motanfall västerut genom Munsterdalen i februari 1915 hamnade fronten praktiskt taget genom byn Stosswihr eller något väster om den. Under sommaren 1915 stod sedan hårda strider vid bergen omedelbart söder och norr om byn i dalgången. Jag skriver i Historien om västfronten (s. 361–362):
Striderna vid Lingekopf sommaren 1915 var första delen av en tänkt fransk offensiv genom dalgången vid Stosswihr österut mot Munster och vidare mot Colmar och tyska Rhendalen. I syfte att säkra flankerna inför en offensiv från passet vid Schlucht genom dalgången mot Munster anföll franska styrkor de dominerande höjderna på var sida om Stosswihr: i norr bergstopparna Lingekopf eller Le Linge (987 m ö.h.), Schratzmännele (1045 m ö.h.) och Barrenkopf (981 m ö.h.), och i söder Reicksacherkopf (778 m ö.h.). I striderna framför allt den 20–29 juli och 17 augusti 1915 beräknas upp mot 10 000 franska soldater ha stupat och 7 000 tyska.
Fronten genom Stosswihr låg därefter stilla fram till och med 1918.

Vem som gjort ristningen är obekant. Någon från byn kan ha gjort det redan under den franska ockupationen, men sannolikt har en (uttråkad?) tysk soldat gjort det någon gång senare under kriget. Hur stenen kunnat bevaras under hela kriget och efteråt är också en gåta – stenen kan dock ha flyttats när byn återuppbyggdes på 1920-talet. Ungefär så här (nedan) såg det ut i byn när ristningen gjordes:


27 augusti 2015

FÖRSTA VÄRLDSKRIGET SOM TOTALITARISMENS URMODER ("Tidskriften Respons")

I senaste numret av Tidskriften Respons (nummer 4 2015) recenserar jag professor Klas-Göran Karlssons bok Urkatastrofen - Första världskrigets plats i den moderna historien. Det är en bok jag gärna skulle resonerat vidare om över ett par glas i sällskap med författaren och Fritz Fischer och Eric Hobsbawm (kanske några Pilsner Urquell på krogen Soldaten Švejk på Södermalm skulle vara passande i sammanhanget?).


Jag citerar delar från recensionen som framför allt berör själva första världskriget:

[uppdatering, maj 2016: Recensionen i sin helhet (förutom bild) ligger nu ute på Respons hemsida]
Klas-Göran Karlsson 
Urkatastrofen – Första världskrigets plats i den moderna historien 
FÖRSTA VÄRLDSKRIGET SOM TOTALITARISMENS URMODER 
Recensent Nils Fabiansson 
FÖRFATTARENS SÄTT ATT härleda 1900-talets och dagens katastrofer till första världskriget är kunnigt och historievetenskapligt välgrundat. Men han accepterar alltför beredvilligt den etablerade berättelsen om kriget, som i hög grad var den europeiska över- och medelklassens syn på historien. 
-- 
DEN 28 JUNI förra sommaren deltog jag i en panel i Kulturradion Special, ”Skotten i Sarajevo 100 år senare”. När programledaren frågade oss vad vi ansåg om första världskriget som ”alla katastrofers urmoder” eller ”urkatastrofen”, påpekade jag att även första världskriget hade ett ursprung, exempelvis Napoleonkrigen, vilka inte heller hände av en slump. I stället föreslog jag Marx och Engels idéer om historiens urkatastrof: neolitikum, alltså bondestenåldern, som gjorde slut på vad de menade var det klasslösa samhället, urkommunismen, och därmed lade grunden till människans alla framtida konflikter. Programledaren lämnade mitt förslag utan vidare kommentar. Själva programidén, förstod jag snart, var att vi tillsammans i studion lite småputtrigt skulle vara eniga på denna högtidliga minnesdag om att kriget var en urkatastrof och att vi skulle dra pacifistiska lärdomar av det och det går ju inte om man krånglar till det på det sättet. 
Ett halvår senare publicerades professor Klas-Göran Karlssons bok Urkatastrofen – Första världskrigets plats i den moderna historien. Liksom programledaren i radio är inte Karlsson intresserad av att ifrågasätta föreställningen om första världskriget som en urkatastrof, tvärtom. Han har tidigare skrivit mycket om Östeuropas 1900-talshistoria, om folkmorden i Europa och inte minst om det armeniska folkmordet i Osmanska riket. Det gör han nu också. Urkatastrofen ger en initierad beskrivning av det som hände med de central-, syd- och östeuropeiska samhällena och i Mellanöstern under, efter och på grund av kriget. På närmare 300 välskrivna sidor indelade i 33 korta tematiska kapitel gör författaren en utförlig genomgång av den turbulenta och i många fall mycket brutala politiska och ideologiska utvecklingen under mellankrigstiden i de områden som splittrades upp i slutskedet av det första världskriget och i samband med Wilsons 14 punkter och fredsavtalen, alltså de tidigare kejsardömena Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern samt det Osmanska riket. 
[…]
JAG IFRÅGASÄTTER INTE Karlssons redogörelser för mellankrigstidens krigskorporativistiska och statssocialistiska samhällsutveckling. Däremot måste jag nämna några av de synpunkter jag har på hur historien om första världskriget återberättas och används i Urkatastrofen
Mellankrigstidens européer, alltså de som grävde upp de stupade för att begrava om dem i nya gigantiska gravmonument i olika skepnader, ansåg att deras krig var det största, och inte nog med det, de ansåg även att det var den värsta av alla katastrofer. I deras perspektiv var det naturligtvis så, men nu 100 år senare behöver vi inte nödvändigtvis fortsätta att se saken med deras ögon. Om vi är oförsiktiga är det stor risk att vi låter den europeiska över- och medelklassens dominerande skildring av sitt eget trauma överskugga exempelvis de europeiska erövringskrigen i Afrika och Asien fram till 1914, vilkas katastrofala globala konsekvenser fram till i dag är fullkomligt oöverblickbara – för inte kan man väl på riktigt tala om tiden före 1914 som ”fred”? Det förra sekelskiftets västerlänningar ansåg kanske inte att deras krig utan mellanstatliga krigsförklaringar mot indianer, afrikaner och vietnameser var krig. Men vi har i dag möjlighet att välja gårdagens eller nutidens perspektiv. 
[…]
Det finns skäl att återkomma till den dominerande berättelsen om det stora kriget. Av erfarenhet från framträdanden som jag haft sedan min bok Historien om västfronten kom ut vet jag att folk blir både besvikna och provocerade av att få höra att det stupade minst fem gånger fler soldater på det andra världskrigets östfront än på det första världskrigets västfront (Förintelsen och övriga civila oräknade). Man tror mig inte heller när jag förklarar att den omtalade så kallade julfreden 1914 i själva verket bara var en av krigets alla informella vapenvilor och att det under krigets drygt fyra år egentligen var mer av närmast permanent vapenvila än strid längs västfrontens 80 mil. Varför är ett så trivialt militärt faktum provocerande? Jag påstår ju inte att människor inte dog under kriget, inte ens att färre dog än vad som beräknats, bara att de inte dog överallt hela tiden – det var ett ganska normalt krig även på det sättet. Svaret är nog att första världskriget sedan 1920-talet har använts som ett skräckkabinett, alltså som i det tidigare nämnda radioprogrammet. Karlsson har ingen pacifistisk agenda, men precis som så många andra använder han just julfreden 1914 för att markera hur hemskt det var annars på västfronten. Men julfreden 1914 är framför allt en klassisk brittisk julsaga, etablerad som sådan i pressen redan i januari 1915, och därefter åtskilliga gånger okritiskt återberättad, senast i varuhuskedjan Sainsbury’s tv-reklam julen 2014 med slogan ”Christmas is for sharing”. 
TIDEN FÖRE AUGUSTI 1914 brukar med samma kontrasthöjande retorik beskrivas som en belle époque, ”en guldålder” som Karlsson skriver. Är det inte åter igen medelklassens erfarenheter av mellankrigskrisen som återberättas här, alltså den bildade och välartikulerade medelklass som skrev den sorts krigets historia som vi än i dag är så omåttligt förtjusta i att läsa? När belle époque förs på tal faller i stället mina tankar på en massgrav med 21 franska soldater och officerare som stupat vid St.-Rémy-la-Calonne i Lorraine den 22 september 1914. Massgraven grävdes ut av arkeologer 1991. Man kunde konstatera att officerarna i graven var en decimeter längre än manskapet. Soldaternas ryggar och tänder var dåliga, trots att de bara var i 25–30-årsåldern när de stupade, medan officerarnas tandhälsa och ryggar var i gott skick. För vilka var det en belle époque? Jag tänker också på de hundratals svenskar som deltog och i flera fall stupade i kriget i den amerikanska armén. Minst 22 som registrerades för tjänst i amerikanska armén 1917–1918 var unga män som hade emigrerat från Vrigstad socken, där jag själv är uppvuxen. De torplämningar som finns kvar efter deras barndomshem i den småländska skogen är inga lämningar av en belle époque
[…]


FOTNOTER:

* I recensionen nämner jag radioprogrammet "Skotten i Sarajevo 100 år senare" (Kulturradion Special), som sändes den 28 juni 2014 i Sveriges Radio P1 (programledare var Gunnar Bolin, i panelen satt förutom jag själv även idéhistorikern Rebecka Lettevall, historikern Lina Sturfelt, författaren Ola Larsmo och journalisten Bengt Lindroth). Se länk till programmet nedan:



Apropå första världskriget som katastrof deltog jag i ett seminarium på Bokmässan hösten 2014 som hette just "Första världskriget – katastrof eller katalysator?", och som arrangerades av Historisk tidskrift tillsammans med Riksbankens Jubileumsfond och Utrikespolitiska Institutet. Övriga i panelen var Lina Sturfelt, historiker och lektor i mänskliga rättigheter vid Lunds universitet, författare till avhandlingen Eldens återsken: Första världskriget i svensk föreställningsvärld; Gunnar Åselius, professor i historia, särskilt militärhistoria vid Försvarshögskolan, och Sofi Qvarnström, litteraturvetare och biträdande lektor i retorik vid Lunds universitet, som också har skrivit en avhandling om första världskriget, Motståndets berättelser: Elin Wägner, Anna Lenah Elgström, Marika Stiernstedt och första världskriget. Samtalsledare var Anna Wieslander, ställföreträdande direktör och informationschef för Utrikespolitiska institutet. Seminariet finns publicerat i Historisk tidskrift 2015:1 (texten är utlagd som pdf på tidskriften hemsida) och man kan även lyssna på bokmässans inspelning av seminariet här (mp3, 45 MB).


* Bilden (ovan), från den arkeologiska utgrävningen vid St.-Rémy-la-Calonne, som illustrerar recensionen i Tidskriften Respons, kommer från Frédéric Adam, Alain-Fournier et ses compagnons d'arme: Une archéologie de la Grande-Guerre, la dernière journée (2006). För en presentation av slagfältsarkeologi på västfronten, se Nils Fabiansson, "Första världskrigets historia blir arkeologi när den siste veteranen är död", Historisk tidskrift 2009:4.

* Apropå belle époque och svenska torpare i första världskriget, se mitt tidigare blog-inlägg om utvandraren Erik Malcus Andersson från torpet Lunkebo i Vrigstad socken, som blev registrerad för tjänst i amerikanska armén 1917.

* Apropå vapenvilor och julfreden 1914, se mitt tidigare blog-inlägg om Julfreden på västfronten 1914 - en julsaga skapad redan 1915.


* Redaktionen på Tidskriften Respons strök mina sidhänvisningar till Urkatastrofen i recensionen. Här är de:
Tidskriften Respons, s. 52:
”Med sin blandning av militärt och civilt tänkande kom kriget på ett genomgripande sätt att förändra människors syn på rätt och fel, på gott och ont, kanske främst genom att göra det enkelt att hylla principen att ändamålet, att vinna kriget, helgar alla medel.” (Urkatastrofen, s. 164)
Tidskriften Respons, s. 53:
”den sekellånga konfliktutvecklingen lär oss att se segheten och styrkan i motsättningarna” (Urkatastrofen, s. 271) 
”vilket uppenbart i enlighet med den liberala grundföreställningen kan öka samförstånd och fred” (Urkatastrofen, s. 271) 
Han nämner inte uttryckligen Facebook, men skriver att "massmedier med stor räckvidd", som ökar kontakterna över gränserna, ”kan också underblåsa fiendskaper och farliga myter i processer som är svåra att kontrollera” (Urkatastrofen, s. 273) 
de är ”arvet efter det ryska tsardömet i Östeuropa och hela Kaukasusområdet och efter det osmanska väldet på Balkan och i Mellanöstern” (Urkatastrofen, s. 272) 
för inte kan man väl på riktigt tala om tiden före 1914 som "fred"? (Urkatastrofen, s. 50, 53) 
om man verkligen bör tala om de två världskrigen med bland annat närmare 20 miljoner döda kineser som ett 30-årigt europeiskt krig? (Urkatastrofen, s. 22, 30, 185–186, 209, 222, 231) 
Tidskriften Respons, s. 54:
Och bör man verkligen driva resonemanget att första och andra världskrigets allianser var i stort sett desamma...  (Urkatastrofen, s. 22, 67) 
använder han just julfreden 1914 för att markera hur hemskt det var annars på västfronten (Urkatastrofen, s. 32) 
Tiden före augusti 1914 brukar med samma kontrasthöjande retorik beskrivas som en belle époque, ”en guldålder” som Karlsson skriver (Urkatastrofen, s. 54)

9 augusti 2015

De tyska soldaterna som blev stupade danskar efter första världskriget

En läsare, Bengt Nilson, som är lektor i historia vid Katedralskolan i Lund och dessutom redaktör för Historielärarnas förenings årsskrift, skickade mig en bild igår: 


Han hade varit på en studieresa till Dybbøl och Danevirke i Dannmark och på hemvägen hade han stannat till i Christiansfeld för att titta på herrnhutarnas kyrkogård "Gudsageren", där meningen är att allt skall förmultna inklusive gravstenarna, som samtliga ligger ned och är gjorda av sandsten. Men bilden han tagit, på ett monument från åren efter första världskriget, var en udda fågel i sammanhanget. Han undrade om jag visste något om den. 

Det gjorde jag inte, men nu har jag kollat upp saken:
  • 27-årige Carl Hansen stupade den 16 september 1914 vid Carlepont i Oise. Grav okänd. 
  • 21-årige Rudolf Gemuseus stupade den 6 april 1915 vid Flirey, Verdun. Grav okänd. 
  • 33-årige Ernst Lauersen stupade 25 maj 1916 vid Verdun och ligger begravd i Dannevoux norr om Verdun (kvarter 4, grav 1). 
  • 20-årige Konrad Peters dog av granatsplitter den 4 juli 1916 vid Combles i Somme. Grav okänd. 
  • 31-årige Rudolf Siebörger stupade den 11 juli 1917 i Somme. Grav okänd. 
  • 33-årige läraren och organisten Hermann Schmidt dog den 29 oktober 1917 av sjukdom på Feldlazarett 77 i Lida i Ryssland. Grav okänd. 
  • 24-årige Alfred Schmitt  stupade den 17 juli 1918 vid St.-Hilaire i Champagne. Grav okänd. 
  • 42-årige Rudolf Larsen, registrerad som "Seesoldat", stupade 14 oktober 1918 och ligger idag begravd i Vladslo i Belgien (kvarter 3, grav 1797).
Hela 5 270 soldater från dåvarande tyska Nordslesvig stupade för Tyskland under första världskriget. 

Efter kriget, och som en del i Versaillesfreden, röstade befolkningen i Nord- och Sydslesvig om de ville fortsätta tillhöra Tyskland eller bli en del av Danmark. Nordslesvig blev danskt. I dagens Danmark finns därför ca 150 monument till minne av första världskriget.


År 1934 invigdes ett väldigt minnesmonument i Marselisborg i Mindeparken i Århus. Här finns namnen på 4 140 stupade soldater från Nordslesvig, trots att det var 5 270 soldater från Nordslesvig som stupade i kriget. Skälet till att namnen på de övriga 1 130 soldaterna inte har huggits in är att de på 1930-talet inte ansågs danska utan tyska. Eftersom de stupade själva inte kunde svara på vilken nationstillhörighet de skulle välja, om de var tvungna att välja, så avgjordes frågan mer eller mindre godtyckligt av en kommitté. 

Det finns för övrigt även en så att säga dansk krigskyrkogård på västfronten. Den anlades åren 1923-1924 vid byn Braine i Aisne av Foreningen Sønderjyske Soldatergrave 1914–1918. Hit flyttades och begravdes 79 stupade soldater som tjänstgjort i tyska armén, men som kom från Nordslesvig och som därmed av den danska föreningen ansågs danska.